På tisdagen var jag med de sju norska sjuksköterskestudenterna på deras praktikplats, ICDDR,B som är ett kolerasjukhus som drivs i privat regi. Jag fick träffa deras übertrevliga och duktiga handledare, Lisa, från New Jersey. Hon gav mig en guidad tur. Vi gick igenom sjukhuset alla avdelningar. De har inte bara koleraavdelning utan också HIV-avdelning och intensivvårdsavdelning.
Lisa visade mig HIV-avdelningen väldigt snabbt. Det var ett litet, nedgånget, rum med cirka fem patientsängar. På en av dom satt en utmärglad HIV-patient. Runtom honom stod en del anhöriga plus en doktor. Jag vet inte vad dom pratade om. Bakom HIV-avdelningsrummet var även ett rum med ett par sängar för tuberkulospatienter. Efter det gick vi till ICU (intensiv care unit, alltså intensivvårdsavdelning). Där hade det på måndagen gått bort två barn och ett barn blivit förklarat hjärndöd, så det hade varit en ovanligt tung dag för de. Det var en massa svåra kompliaktioner av uttorkning som hade lett till hjärndödheten.
Koleradelen av sjukhuset, som såklart var den största, delas in i akutavdelning, short stay, long stay och mamma-barnadelning. Jag och Melissa, en av norskorna var på akutavdelningen cirka en halvtimme. Personerna som kommer in på ICDDR,B är uttorkade. Personerna vet oftast att det är just hit dom ska. Det är ett välkänt sjukhus. Sängarna på hela koleradelen har hål i sängen så att deras poo bara åker rätt ner i en typ papperskorg.
Hela sjukhuset var överbelagt så patienterna låg på sängar i korridorerna mellan avdelningarna. I Sverige när vi ska sätta ett dropp hör det ju till att man kanske säger hej och presenterar sig för patienten samt kolla så att det är rätt patient man ger dropp. På akutavdelningen här på ICDDR,B var det liksom bara var är handen, sätta nålen, tejpa, okej var är nästa patient/hand? De flesta får vätskedropp eftersom dom är så uttorkade av diarrén.
På mamma-barn avdelningen var en massa mödrar och barn, barnen hade kolera, därmed diarréer och alltså en säng med ett hål i. Det var väldigt jobbigt att se. Jag tänkte, som jag tänkte när jag var i slummen också, okej inte gråta nu, det får vänta tills jag kommer hem.
Sen var det ett stort seminarie med Bangladeshs food, nutrition and disaster management minister. Förstår inte riktigt hur man är alla de kategoriernas minister på en och samma gång, jaja. Jag berättar om seminariet imorgon.
Bedrövelse, bedrövelse. Så kan jag sammanfatta det. Om där fanns hopp? Jo... trots allt.
Orkar inte jämföra med Sveriges sjukvård just nu, kanske kommer imorgon! Sammanfattningsvis är ju allt väldigt annorlunda!
Kramkram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar